Idag har svensk massmedia på bred front frossat i att Sverigedemokraterna fått 2,9 procent i Skops majmätning jämfört med sensationella 5,0 procent i april. "SD-raset”, ”Ras för Sverigedemokraterna”, ”SD sjunker kraftigt i mätning” är några av alla rubriker. Tystare var det, av förklarliga skäl, då SD fick 5,0 procent i april jämfört med 2,7 i mars.

Att medierna drar stora växlar av resultatet i Skop ingår givetvis i deras strategi om hur man skall tackla Sverigedemokraternas växande stöd. Att ge sken av en vikande opinion samtidigt som man försöker måla bilden av att svenskarna blir allt mer positiva till invandring (en annan ”nyhet” som idag prånglats ut och som inte riktigt stämmer) är givetvis ett försök att påverka opinionen.

I november förra året kommenterade jag Skops mätningar. Jag skrev att ”som man frågar får man svar”. Det som särskilt skiljer Skop från andra opinionsinstitut är deras frågeställning. Medan de andra instituten frågar: "Vilket politiskt parti skulle du rösta på om det vore riksdagsval idag?" så ställer Skop frågan: "Vilket parti tycker du bäst om i rikspolitiken?". Ett parti som inte redan sitter invalt i riksdagen missgynnas av en sådan fråga.

En annan faktor som är värd att uppmärksamma är det lilla underlag som ingår i Skops mätningar. När andra institut har runt 2000 tillfrågade har Skop drygt 1100.

Man skall också komma ihåg hur SD:s siffror hoppar som en pingpongboll upp och ned i Skops mätningar.

Här ges ett litet smakprov:

September 2009 – 2,4 %
Oktober 2009 – 3,6 %
November 2009 – 4,3 %
December 2009 – 3,2 %
Januari 2010 – Uppgift saknas
Februari 2010 – 4,4 %
Mars 2010 – 2,7 %
April 2010 – 5,0 %
Maj 2010 – 2,9 %

Sedan oktober 2008 har SD legat över 4 procent i endast tre Skop-mätningar. I september 2006 fick SD 1,6 procent i Skop. Valresultatet samma månad blev 2,9. Med andra ord en väldigt stor felmarginal.

Man kan således ställa sig frågan hur tillförlitlig en Skop-mätning är. Skall man tro svensk massmedia verkar Skop-mätningen vara väldigt tillförlitlig. I alla fall idag och särskilt när SD:s siffror sjunker.

Uppdatering den 25 maj: Dagens resultat i Aftonbladet/United Minds mätning visar att stödet för Sverigedemokraterna växer. I dagens mätning ökar SD med 1,3 procent till 5,5 procent. Samtidigt skriver Aftonbladets politiska redaktör, Helle Klein, en ledarartikel under rubriken "Heja Sverige - farväl SD", i vilken hon gläds över gårdagens Skop-mätning. Hennes artikel författades med all sannolikhet igår kväll. Jag undrar om hon satte kaffet i vrångstrupen i morse då hon såg sin egen tidnings mätning? Fast å andra sidan skrivs inte många rader om SD:s uppgång.

Den 30 oktober 2007 ställde jag en interpellation till Henrik Hammar om manlig könsstympning, sk omskärelse. I denna interpellation ställde jag frågan om Henrik Hammar och Region Skåne hade för avsikt att följa FN:s mänskliga rättigheter, FN:s barnkonvention och NOBAB:s kriterier för barnsjukvård, och därmed inte medverka till barnmisshandel genom könsstympning av minderåriga inom Region Skåne?

Svaret jag då fick av Henrik Hammar var att Region Skåne inte hade för avsikt att följa FN:s mänskliga rättigheter, FN:s barnkonvention och NOBAB:s kriterier för barnsjukvård eftersom han ansåg att omskärelse inte är så skadligt att det motiverar inskränkningar i religionsfriheten.

Hammar tycker alltså på fullaste allvar att det i religionsfrihetens namn är okej att könsstympa små gossebarn som inte själva har fått ta ställning till ingreppet. Att frånta en människa rätten att själv bestämma över sin kropp är inte religionsfrihet, Henrik Hammar! Det är religionstvång!

Svenska Läkaresällskapet anser, enligt en artikel i Läkartidningen den 25 februari 2010, att icke-medicinsk omskärelse av små pojkar är svår att förena med respekten för barnets rätt till integritet och självbestämmande. Man menar också att omskärelse strider mot FN:s barnkonvention.

Ordföranden i Svensk barnkirurgisk förening, överläkare Gunnar Göthberg, vill förbjuda omskärelse helt och hänvisar till just FN:s barnkonvention. Han säger i Sydsvenskan den 28 juli 2009 att ”ingreppet utförs utan barnets medgivande och kan i vissa lägen jämställas både med övergrepp och kvinnlig könsstympning. Lagtexten borde skärpas åt andra hållet.”

Svensk barnkirurgisk förening har också gjort en enkät som visar att två av tre barnkirurger vägrar utföra omskärelser. Av detta skäl har Region Skåne beslutat att upphandla tjänsten på den privata marknaden.

I Region Skånes prislista, Patientavgifter i öppenvård från 1 januari 2010, framgår att patientavgiften för omskärelse är 1800 kronor. I detta ingår dessutom läkarbesök både före och efter. Inte ens patientavgiften täcker denna kostnad. I de fall narkos måste användas tillkommer dessutom en kostnad för Region Skåne på cirka 7000 kronor, som inte tas ut av patienten. Det innebär att skånska skattebetalare får vara med och finansiera könsstympningar av gossebarn eftersom den faktiska kostnaden hamnar på mellan 6 000 och 10 000 kronor per ingrepp.

Enligt ett TT meddelande den 20 oktober 2009 räknar man med att det gäller 400 ingrepp per år under en avtalstid på fem år, det vill säga sammanlagt 2000 ingrepp under hela perioden. Det är således miljonkostnader för Skånes skattebetalare.

Sveriges kommuner och landsting (SKL) har tillsammans med Socialstyrelsen gått ut och rekommenderat landstingen att utföra dessa övergrepp. Socialstyrelsen vill dessutom lagstifta om att landstingen skall tvingas utföra dessa övergrepp.

Frågan om manlig könsstympning är högst kontroversiell och Region Skåne bryter faktiskt mot FN:s mänskliga rättigheter, FN:s barnkonvention och NOBAB:s kriterier för barnsjukvård (nordisk förening för sjuka barns behov) genom att bistå med könsstympning som inte är av medicinska skäl. Sverige har skrivit under dessa dokument och det fastslås att barn ska informeras och ha ett reellt medinflytande över den vård som ges och barnens integritet ska respekteras.

Det enda rimliga för att tillåta kulturell och religiös könsstympning torde istället vara att det sker på vuxna män, som kan fatta egna beslut, till fullt självkostnadspris. Rätten till omskärelse kan bara vara individens egen rätt. Föräldrars önskemål måste stå tillbaka. Kollektiv stympning är inte heller etiskt försvarbart. Mycket tyder på att rädsla för att stöta sig med olika befolkningsgrupper - då främst den muslimska minoriteten - ligger bakom beslutet att vilja ge könsstympning av gossebarn en legitim status, snarare än omsorg om barnens bästa.

Det bekräftar också regionrådet Henrik Hammar i en artikel i Sydsvenskan den 29 juli 2009 där han menar att erbjudandet om omskärelse är särskilt motiverat i Skåne ”där vi har mycket mångkulturell verksamhet”.

Det är viktigt att påpeka, även för regionrådet Henrik Hammar, att mänskliga rättigheter är universella och inte tar hänsyn till kultur, religion eller tradition.

Henrik Hammars svar på min nya interpellation i ämnet, som debatterades i regionfullmäktige igår, innehåller allmänt svammel, kopierat direkt från regeringens proposition 2000/01:81. Här deklarerar han återigen att religionsfriheten står över barnens rätt till sin egen kropp och att man inte överlåta åt individerna själva att bestämma vilka religiösa eller kulturella ingrepp de vill göra på sina kroppar.

Med Henrik Hammars resonemang skulle kvinnlig könsstympning också kunna accepteras. Det är kanske dit vi är på väg i det mångkulturella Sverige, som Henrik Hammar och övriga partier i Region Skåne står bakom. Vem vet?

Henrik Hammar besvarade återigen min fråga om man har för avsikt att följa FN:s mänskliga rättigheter, FN:s barnkonvention och NOBAB:s kriterier för barnsjukvård, och därmed upphöra att medverka till barnmisshandel genom icke-medicinsk könsstympning av minderåriga inom Region Skåne? Han meddelade att detta har han inte för avsikt att göra eftersom han anser att stympningarna inte strider mot nämnda konventioner och rättigheter.

Henrik Hammar skriver i sitt interpellationssvar:

”Företeelsen har mångtusenårig tradition med djupa religiösa motiv […] och ett förbud mot omskärelse skulle vara en sådan inskränkning av religionsfriheten som inte är tillåten.”

Jag anser inte att det är religionsfrihet när man fråntar en människa rätten att själv bestämma över sin kropp. Det är religionstvång.

Hammar skriver vidare att pojkens inställning till ingreppet skall så långt möjligt klarläggas och ett ingrepp får inte utföras mot pojkens vilja.

Hur skall ett litet gossebarn kunna säga vad han tycker om detta ingrepp? Och hur skulle han överhuvudtaget kunna stå emot föräldrarnas vilja? Det är uppenbart att pojken inte har något att tycka till om. Detta handlar om ett irreversibelt övergrepp på ett spädbarns kropp som saknar medicinsk grund.

Hammar skriver också:

”Att omskärelse, utförd på ett riktigt sätt, skulle vara skadligt har däremot aldrig kunnat visas. En omskärelse som utförs på ett riktigt sätt ger få och lätt bemästrade komplikationer som är snabbt övergående.”

Jag behöver kanske inte påpeka för Hammar att dessa ingrepp är irreversibla. Det går liksom inte att sätta tillbaka förhuden igen om pojken, när han blir äldre och själv kan avgöra vad han vill göra med sin kropp, önskar ha förhud.

Alla operativa ingrepp på barn innebär dessutom en risk. Respekten för den individuella anatomin kränks, och att inte överlåta åt en vuxen man att själv bestämma vilka religiösa eller kulturella ingrepp han vill göra på sin kropp är oacceptabelt. Dessutom skär man bort viktig vävnad som bidrar till sexuell njutning för den vuxna mannen.

Manlig könsstympning kan mycket väl jämföras med kvinnlig. Smärre justeringar av yttre blygdläpparna eller klitorishuvan jämställs av många barnläkare med att avlägsna förhuden. Därmed borde Henrik Hammar i konsekvensens namn även förespråka kvinnlig omskärelse.

En insändare i Kristianstadsbladet tog i förra veckan upp ämnet om manlig könsstympning.

Insändarskribenten skrev:

”Barn är vår viktigaste tillgång, och enlig barnkonventionen är vi förpliktigade att skydda dem. Men allt får stå tillbaka för en räddhågad politisk korrekthet. Jag kan inte tatuera in Shivas bild, forcera in en piercing i form av ett kors eller karva in en klädsam scarification i den heliga Odens namn på en minderårig. Och skulle jag kapa av en tå på mitt nyfödda barn för att visa samhörigheten med Zeus skulle jag förlora vårdnaden samma dag.

Men att stympa könet på små pojkar för att manifestera en del andra religiösa förbund är inte bara lagligt – SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) rekommenderar dessutom sjukhusen, som redan går på knäna, att låta vård av sjuka stå tillbaka till förmån för religiös och kulturell könsstympning av fullt friska barn. När man inte samtidigt agerar kraftfullt för att skydda barnen genom att göra lagen om könsstympning könsneutral, blir argumentationen om att slippa köksbordskirurgi både cynisk och ansvarslös. På sjukhusspråk kallas det kortsiktig symptombehandling i stället för långsiktig orsaksbehandling, och med detta cementerar man en tradition som inte hör hemma i ett modernt samhälle.”

Men Henrik Hammar anser tydligen att sådana traditioner inte bara skall bibehållas utan även uppmuntras på de skånska skattebetalarnas bekostnad. Han anser nämligen att det är fullt skäligt att skattemedel går till att finansiera könsstympningar av gossebarn.

Jag skall vara den förste att upplysa de skånska skattebetalarna om vad deras skattepengar i Region Skåne går till, nämligen att finansiera övergrepp på småpojkar i religionens och mångkulturens namn. Jag tror inte att så många av de skånska skattebetalarna håller med sjuklövern (samtliga partier i Region Skåne utom SD) i Skåne.

Även om jag blev tillrättavisad av regionfullmäktiges ordförande vid ett par tillfällen under debatten säger jag ändå det jag då sade: ”Fy, säger jag bara!”

Socialdemokraterna brukar ofta tala sig varma för demokratin. De drar sig inte heller för att lika ofta attackera Sverigedemokraterna och helt befängt utan grund påstå att Sverigedemokraterna inte skulle vara demokrater. Det är snarare precis tvärtom.

Socialdemokraternas tal om demokrati är ihåligt och hycklande, särskilt under Mona Sahlins ledning. Hon har nämligen öppnat upp för ett fullskaligt samarbete med Vänsterpartiet. När hennes föregångare höll Vänsterpartiet på en armlängds avstånd – visserligen för att åtnjuta deras parlamentariska stöd, men inte låta dem påverka politiken – så bjuder Sahlin in dem till ett fullskaligt samarbete. Då kan man inte längre vara trovärdig i sitt prat om att värna demokratin.

Vänsterpartiet bildades 1917 av den revolutionära och kommunistiska oppositionen inom Socialdemokraterna och det nya partiet var med och grundade den kommunistiska internationalen, Komintern 1919. Under tiden i Komintern styrdes partiet av det sovjetiska kommunistpartiet. Även efter att Komintern upplöstes var partiet nära knutet till Sovjetunionen. Partiet hade kontakter med ett flertal socialistiska folkrepubliker ända tills järnridån föll 1989 och Sovjetunionen kollapsade 1991. När kommunismen kollapsade passade partiet på att putsa om sin fasad något genom att stryka ordet Kommunisterna i sitt partinamn.

Under 90-talet försökte man att förändra partiet något och lämna kommunismen bakom sig. En ideologi som orsakat miljoner och åter miljoner oskyldiga människor lidande och död var något man ville tona ned. Men i början av 2000-talet led dessa ”förnyare” nederlag när ”traditionalister” inom partiet tog makten. Samtidigt valdes Lars Ohly, som själv kallade sig kommunist, till partiledare.

Under många år har partiet demonstrerat i olika sammanhang tillsammans med extrema antidemokratiska revolutionära rörelser och partier. Valåret 2010 är inget undantag.
Samma år som Mona Sahlin nu bjuder in Vänsterpartiet till att sitta i Sveriges regering (för de lär kräva ministerposter i utbyte mot stöd) marscherar åter Vänsterpartiet tillsammans med revolutionära kommunister under röda fanor med Sovjetunionens symboler. Vid lördagens första maj-tåg, i bland annat Kristianstad, kunde man bevittna hur Vänsterpartiet och Ung Vänster gladeligen marscherade tillsammans med Kommunistiska partiet och Revolutionär kommunistisk ungdom.

Det är alltså detta parti som Mona Sahlin och Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet nu vill dela regeringsmakten med. Varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet kan därmed hävda någon trovärdighet i sitt tal om att värna demokratin. I Östtyskland kallade man sig för Tyska Demokratiska Republiken och jag tror inte att någon, utom möjligen någon förvirrad medlem inom Socialistiska Enhetspartiet SED, ansåg att det rådde demokrati i det landet. Man är inte demokrat, S och MP, bara för att man kallar sig det eller ständigt och jämt återupprepar begreppet!